Jag har förlåtit Morrissey

Några dagar för sent kommer här några rader om Stephen Patrick Morrisseys spelning på Falconer Salen i Köpenhamn i söndags. För setlista kolla setlist.fm.  

Morrissey är förbannad.

Morrissey anno 2014 går all in i sin djurrättsaktivism. För säkerhets skull spelade han "The Bullfighter Dies" två gånger om, dels under filmvisningen som värmde upp publiken och dels på själva konserten. Låten ackompanjerades av en film som visar hur tjurfäktare får på flabben.

Men inte nog med det. Ett av de mer omtalade inslagen från turnén är den utdragna "Meat is murder" sent i konserten, till vilken det visas en film som nog får en och annan allätare i publiken att känna äckel, antingen över Moz eller sina egna matvanor.

Och på vägen ut stod en dansk djurrättsorganisation och delar ut specialdesignade flygblad komplett med Moz-citat och allt.

Morrissey är förbannad. Och politisk.

Eller som han sjunger i "I'm not a man" från nya skivan World Peace Is None Of Your Business.

"I'm not a man
I'd never kill or eat an animal
And I never would destroy this planet I'm on
Well, what do you think I am?
A man?"
 
Samtidigt är ju den låten riktigt bra och till och med filmvalen känns helt okej i jämförelse med den rad av mindre trevliga uttalanden som kommit från Morrisseys mun inte minst på senare år. Jag är annars något tveksam till mixen Morrissey och politik.

Nog om det.

"Morrissey! Morrissey! Morrissey!"

World Peace Is None Of Your Business är inte den bästa Morrisseyskivan jag hört. Men den håller likväl hög klass - även ifall någon borde våga säga till Moz att mer inte alltid är bättre - och det gör inget att den dominerar setlistan. En låt som "Neal Cassady Drops Dead" gav ett bra tillfälle för toa- och ölinköpspaus, samtidigt som det bara var att stå och njuta av titellåten, "Istanbul", "Scandinavia", "The Bullfighter Dies" och sagda "I'm not a man".

Fast konsertens verkliga höjdpunkter var snarare den fantastiska inledningen med "The Queen is Dead" och min gamla favorit "Speedway" och "Everyday is like Sunday" som ett av extranumren. Och! "Suedehead", den höll jag nästan på att glömma, men det gör jag å andra sidan nästan alltid. Av mina fem önskelåtar blev det bara redan nämnda "The Bullfighter dies", den var å andra sidan nästan lika bra som de gamla låtarna.

Morrissey är numer 55+ och sorgligt nog cancersjuk, men av några krämpor syntes ingenting på Falconer Salens scen i söndags. Det var en pigg och fräsch artist, en av indiepopens urfäder, som åter stod framför mej och alla de andra i publiken. Hoppas det här inte är hans sista turné. Nu kan jag och Moz slutligen lägga den inställda konserten sommaren 2011 bakom oss. Det tog några år innan jag kunde börja lyssna ordentligt på honom och The Smiths igen. Men nu har vi hittat tillbaks till varandra. 

Jag har förlåtit Morrissey.