Så i slutet av september satt vi där i Københavns Koncerthus. Vi var nyfikna på vad vi skulle få se, eftersom höstens konsert till skillnad från sommarens inte var en greatest hits-turné utan deras föreställning Lament om första världskriget. Våra biljetter placerade oss på första raden, men bakom scenen! Konserthuset var en spännande byggnad med många våningar, prång och vinklar. Vi fick perfekt utsikt över scenen. Bakifrån. Men Blixa Bargeld, Alexander Hacke och de andra försökte göra sitt bästa för att inkludera även oss där bak.
Och vilken show. Jag gillar gitarrock, det är ingen hemlighet. Kanske är det därför det är en sådan enorm upplevelse att få se ett rakt motsatt band som Einstürzende Neubauaten där gitarristen inte direkt har det tyngsta jobbet. Där skrot, hemmabyggda instrument och basen spelar betydligt viktigare roller. Jag älskar det.
Jag är väldigt fascinerad av det legendariska bandet. De för samman musik, teater, oljud, stadens puls och den fruktansvärda Europeiska historien. Och när bandet dessutom har sådana karaktärer som Blixa Bargeld och Alexander Hacke i bandet. Alexander Hacke, som även visuellt går sin egen väg med sin överåriga bikerstil. Bargeld och Hacke uppträder dessutom barfota. Sällsynt djärvt med tanke på bandets alla instrument.
Neubauten dramatiserade första världskriget på en och en halv timma och ibland kändes det som vi satt mitt i en krigszon. Oväsen, plåt, dunk, ljud, gnissel och över allt detta Blixa Bargeld med sin fantastiska utstrålning. Än idag, några månader senare, har jag svårt att riktigt smälta upplevelsen. Och då har jag ändå kollat en hel del på den Lament-konsert från Prag som någon vänlig själ lagt upp. Det var 2015 års häftigaste scenupplevelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar