Att lyssna på Slowgold är som att åka tidsmaskin

På annandag jul förra året gästade Michael Minnenas Motell med en recension av den då nysläppa fyralåtars EPn som var första släppet på några år från Slowgold och nån vecka senare såg vi Slowgold live. Där och då började det för mej. Och idag är Slowgold min näst mest lyssnade akt senaste året. Trots att jag, pinsamt nog, lyckats missa varenda chans att se Amanda Werne och hennes kompmusiker live sen den där kvällen i början av januari. Och det har inte saknats tillfällen.

Idag släpps nya albumet Glömska som är Slowgolds fjärde släpp på ett år, på ett år har hon hunnit med två album och två EP. Det är produktionstakt som för tankarna till den utgivningstakt exempelvis Beatles och Bob Dylan hade på sextitalet, och att lyssna på Slowgold är som att åka tidsmaskin. Tidsmaskinen tar en tillbaka till låt oss snarare säga sjuttitalet.

Visst, jag var inte med då. Men det var inte Amanda Werne heller. Likväl är Slowgolds låtar inbäddade i ett orangebrunt skimmer av gamla Neil Young-plattor, stearinljus i urdruckna vinflaskor och drömmar om Gärdesfester och Woodstockfestivaler. Utan att det känns nostalgiskt eller daterat! Tvärtom lyckas Slowgold låta i högsta grad relevant för mitten av 10-talet. Men det är kanske inte så konstigt, i en stad som fött fram ett band som Graveyard är Slowgold ett helt logiskt syskon. Ett syskon som visserligen är mer inne på folkrock än hårdrock, men likväl ett barn av samma tid.

Glömska är ett alldeles lagom långt album, 38 minuter långt och med tio låtar. De flesta låtarna går i ett ganska lugnt tempo, men i "Rosor" vrids tempot upp en aning och låten blir en skön kontrast till de mer finstämda låtarna. "Brinna långsamt", som kom redan på EPn tidigare i höstas, är en lysande countrypärla. Avslutande pianoballaden "Mitt hjärta" tror jag är en av de finaste låtarna som kommit i år. Låtar som "Glömska" och "I regnet" kryddas med en orgel som för tankarna till Bo Hanssons utmärkta Sagan om ringen. När jag först hörde talas om att det skulle finnas med en orgel på skivan gick mina tankar till The Doors, och inget ont om det, men givetvis hämtar Amanda Werne istället, trots att alla jämför henne med Neil Young, inspiration från den svenska proggen.

Slowgold tycks stå på randen mot något slags genombrott. Jag hoppas verkligen det blir så.