måndag 12 oktober 2015

Chantal Acda - The sparkle in our flaws

Och vi fortsätter upplivningsförsöket av Minnenas Motell med ännu en gästbloggning. Nu är det Michael Porali som recenserar en skiva. Jag fick texten för några veckor sedan. Om ni vill hålla koll på kronologin.

Efter en dryg veckas känslomässig bergochdalbana tyckte min kropp och hjärna att det började bli nog och bestämde sig för att ge upp lite. I liknande tillstånd är det vanligt att ta till Winter Took His Lifes nästan tio år gamla tröstfilt You know what it's like to be alone and shut down, men omständigheterna i mitt hem i skrivande stund gjorde att jag istället satte mig vid datorn och öppnade en mapp vid namn "Acda".

Helt ovetandes om vad det var läser jag artistbiografin och där jämförs Chantal Acda, som artisten visade sig heta, med nyklassiska kompositören Nils Frahm, och det kan ju kännas som ett passande söndagsmys. Nu var det ju inte direkt så, utan The sparkle in our flaws visade sig snarare vara en stråkbaserad historia i åtta delar, framburen av lika delar försiktigt sprakande beats, kammarmusikliknande arrangemang och framför allt Chantal Acdas fullkomligt gudomliga röst som bara smeker det ömmande hjärtat på precis det sätt det behöver.

Redan från inledningen i "Homes", och än mer i det fullkomligt malplacerade distpartiet i tredjespåret "Games" och hela vägen fram till avslutningen i "Still we guess" är "The sparkle in our flaws" minst lika mycket något som griper tag i mig, som något jag själv krampaktigt behöver hålla fast vid. Lite som en livboj i höststormandet, om man så vill. Både bildligt och bokstavligt. Jag kan bara tacka Chantal Acda, trettiosju år från Belgien och fram tills idag helt okänd för mig, för att det här helt plötsligt blev en lite mindre hemsk söndag.

Michael Porali

lördag 10 oktober 2015

L7, Electric Ballroom, London, 16 juni 2015

Dags att få liv i Minnenas Motell igen kanske? Först ut är eder bloggares gamla klasskompis Beatriz Alvarez som för två år sedan skrev om Dregens självbiografi, i somras var hon och såg L7. Jag fick texten för länge sedan men eftersom jag då låg i bloggkoma så kommer den först nu. Läs och njut.

Förra årets absolut bästa julklapp alla kategorier var helt klart när L7 via sin Facebooksida meddelade att de planerade en återförening med tillhörande Europaturné under kommande år. Genast startade vi grupper och mailinglistor för minutiöst planerande. Vart skulle de spela? När? Skulle de komma till Sverige? Givetvis inte. Vart skulle vi då åka? Berlin, Prag, Glasgow…? Vi valde London för där hade flest av oss varit tidigare.


"Jag har pratat med så jävla många människor på sistone som hävdar att de aldrig hört L7 och jag tror dem faktiskt inte." 

Jag har pratat med så jävla många människor på sistone som hävdar att de aldrig hört L7 och jag tror dem faktiskt inte. Deras ”Shitlist” tonsätter exempelvis filmhistoriens kanske coolaste och råaste öppningsscen, nämligen den i Natural Born Killers där Juliette Lewis sular en flaska i nyllet på en gubbe som inte kan låta bli att tafsa för att hon dansar framför jukeboxen på ett café. L7 var samtida med exempelvis Nirvana, Alice in Chains, The Breeders och Hole och det var videos med band som dem man fick se om man kollade på ”Alternative Nation” på MTV i mitten av nittiotalet. Det gjorde jag. Jag var typ tretton och tyckte att L7 var de coolaste brudarna jag någonsin sett med rosa hår, stora kängor och jeansshorts. Dessutom lät de väldigt tufft och bra och var gapiga som satan. Hade någon talat om för mitt trettonåriga jag att jag typ 20 år senare skulle blåsa till London och kolla deras återförening hade jag skrattat. Det jag inte riktigt visste då var att det minst sämsta med att vara vuxen och löneslav är att man har både råd och möjlighet att göra exakt sådana här saker.


"Samtliga medlemmar känns som levande bevis på att det går att vara i femtioårsåldern och ändå vara tuff som fan."

Spelningen, då? Magisk givetvis, från första ackordet till ”Deathwish” till extranumrena. Bandets solklara stjärna måste vara basisten Jennifer Finch som studsar barfota runt på scenen, ligger på golvet, tar sig i skrevet, gör halva bakåtkullerbyttor och slänger med det illröda håret. Samtliga medlemmar känns som levande bevis på att det går att vara i femtioårsåldern och ändå vara tuff som fan. De drar igenom i princip alla hits vi minns, ”Everglade”, ”Fuel my Fire”, ”Slide”, tidigare nämnda ”Shitlist”… och allt låter precis så svinbra som förväntat, faktiskt. Jag tvingas stundtals att kämpa för att hålla tillbaka tårarna för att det känns så jävla STORT, och när de som sista extranummer dundrar igång kanske världens bästa låt, ”Fast and frightening” så bankar hjärtat så hårt att det känns som att det ska slungas ut mellan benen på mig. Denna underbara fantastiska hyllning till grannskapets tuffaste tjej som struntar i allt, har skitigt hår, röker gräs och som alla straighta tjejer önskar de kunde vara lesbiska med. Alla känner väl en sådan?

Magiskt.