Det här blev visst lite mer privat än vad Minnenas Motell brukar bjuda på. Kanske är allt hittepå, minnet är en farlig följeslagare. På den tiden scrobblade vi ju inte, men jag minns det verkligen såhär.
Sista våren på gymnasiet befann jag mej i ett rus av nyupptäckt musik. Året före hade jag upptäckt Kjell Höglund, Stefan Sundström och Lars Winnerbäck, börjat lyssna på fler Johan Johansson-låtar än "Va?!" och hittat mer med Bob Dylan är typ "I shall be released", "Blowin in the wind", "Like a rolling stone", ja, ni förstår.
På våren upptäckte jag även Mikael Wiehe, som skulle spela på Hultsfredsfestivalen den sommaren. Låtar som "Gennesarets sjö", "Vitabergspredikan", "Vänner" och "Lite längre fram" ackompanjerade denna barndomens sista vår. Och Mikael Wiehes låtar. I skivhyllan kom Black Sabbath- och Bathoryskivorna, som varit så viktiga några år tidigare, att mer och mer stå och samla damm. Jag köpte givetvis Charta 77s nya Sagan om världens mest hypade band och kom faktiskt att se bandet två gånger inom loppet av några veckor kring Påsk och Valborg, men den verkliga entusiasmen fanns hos gubbarna med efternamn.
Jag är och har länge varit en på många vis nostalgisk och blödig person, redan som 15-16-åring kunde jag bli svårt nostalgisk och det är väl som något slags följd av av det som två Mikael Wiehe-låtar kom att bli särskilt viktiga för mej den där våren för femton år sedan. "Basin Street Blues" och "När allt är gjort".
När Wiehe släpptes till Hultsfredsfestivalen skaffade jag hans två senaste album, Sevilla och En sång till modet (utmärkta album bägge två), och dubbelalbumet till samling som kom några år tidigare. På den hittade jag "Basin Street Blues" och "När allt är gjort".
Sista våren på gymnasiet var en tid av förväntan. Snart skulle tolv år av mer eller mindre obligatorisk skolgång nå sitt slut. Något slags vuxenliv hägrade där borta vid sommaren. Samtidigt så började jag inse att jag inte skulle komma från Tranemo så snabbt som jag hade hoppats på. Mina betyg var ett skämt och jag började förlika mej med tanken på ett år på komvux. Samtidigt var vännerna på väg bort, det gjordes planer om Linköping, Göteborg och Lund. Och Jonas var redan på plats i Göteborg, om än inneboende. Själv skulle jag bli kvar, men fann ändå nån slags förhoppning i studenten och vad som nu kunde komma.
I denna stämningen passade en låt som "Basin Street Blues". Om tonåringarna som samlades hemma hos en av dem, spelade musik tillsammans och hade "ändlösa samtal om alla och allt". De hade planer för framtiden, själv skulle han skriva "en väldig roman". I låten ser Wiehe när han var i sina dryga fyrti tillbaka på vännerna och hur det gick för dem. Jag föll pladask. Inte ens nitton år fyllda tyckte jag att en låt skriven av en medelålders Mikael Wiehe sa mej så mycket, jag har aldrig varit speciellt trendig...
Men "När allt är gjort" då? Låten om paret som bestämmer sig för att börja om igen, trots allt de gjort och sagt. Nej, den kunde jag inte relatera till, inte på det sättet. Kanske var det de sköna synthslingorna och melodin? Kanske kunde texten tolkas om försök att hantera vad jag anade var minst ett år till i Tranemo? Jag minns hur jag lyssnade på låten och om igen.
Innan sommaren var över hade Jonas fått förstahandskontrakt i Göteborg, de flesta av vännerna från gymnasiet flyttat till de städer de planerat och jag träffat hon som kom att bli min första sambo.
"Och livet gick plötsligt så fruktansvärt fort".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar