För kvällen uppträdde Slowgold som trio - Amanda Werne hade med sig en tight rytmsektion. Och trots att uttrycket är så slitet kändes inte "powertrio" helt fel. Hela konserten andades 70-tal. Trion, Amanda Wernes långa hår, väst och utsvängade byxor, munspelsställningen och framförallt den fantastiska musiken. Störst behållning hade jag av de underbara låtarna "Hundarna" och "Öppna sår". Vi fick även höra titelspåret på nästa skiva, "Stjärnfall", jag gillar ambitionen att så snart följa upp EPn.
Slowgolds blandning av flummig sjuttitalsrock och tongångar som för tankarna till en sån som Neil Young passar mej utmärkt. Jag ser fram emot att följa Slowgold under lång tid framöver, även ifall jag nog alltid kommer associera Slowgold med mellandagarna 2014 och den efterföljande nyårshelgen. Hoppas det inte dröjer alltför länge till nästa spelning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar