fredag 21 november 2014

Kjell Höglunds bästa skiva

En gång listade jag Kjell Höglunds fem bästa låtar - tre av låtarna var från 1984 års Tidens tecken. Men Kjells bästa skiva är faktiskt inte Tidens tecken, allra bäst är i mina öron Inkognito från 1995.

Inkognito är en välproducerad skiva där en powertrio med studiomusikerrävarna Staffan Astner, Sven Lindvall och Per Lindvall tillsammans med producenten Tommy Lydell och dennes synthar och programmeringar gör Kjells låtar rättvisa.



Att experimentera med synthar och programmeringar hade Kjell gjort i mer än tio år. Tidens tecken var det första exemplet och det fortsatte på Hemlig kärlek, Ormens år och Höglund Forever. Vissa låtar från dessa skivor blev riktigt bra, men någon riktig helhet blev det inte förrän Tommy Lydell satte sig i producentstolen.

På skivan blandas taggiga elgitarrer med Tommy Lydells synthar och resultatet är strålande. Dessutom skrev Kjell Höglund till Inkognito en sällsynt bra samling låtar. Skivan är varierad utan att känna splittrad. En finstämd ballad som "Miramar" blandas med technodängan "Sokrates". Rocklåten "Liv & död" möter en modern variant av talkin blues i "N.Y 1970". Och över alla andra låtar tronar "De fördömdas ö" och när jag är på det humöret "Maggi har en Macintosh".
  
Inkognito var det första Höglundalbumet jag hörde i sin helhet. Några månader efter att jag sett artistkollektivet Bland skurkar, helgon och vanligt folk på min första Hultsfredsfestival var det dags att ta tag i Kjell Höglund. Denne märklige och legendariske artist som så många talade med vördnad om, men det fanns så lite att läsa om då hösten 1999.

Jag beställde samlingen Lokomotiv och kort därefter den andra samlingen Glöd. Min vana trogen så tipsade jag vännerna om hur bra mitt nya fynd var. Michael lånade det då senast utkomna Höglundalbumet på biblioteket och sedan var det dags att åter skicka ett kassettband mellan Torkelsgatan i Skene och Saxofonvägen i Tranemo. På ena sidan fanns Inkognito och på andra sidan delar av Tom Waits Mule Variations. En bra blandning!

Skivan kom ut samma år som Kjell fyllde 50 år. Jag har hört hur han talat om sin tanke att de flesta konstnärer, oavsett om det är musiker, författare, bildkonstnärer eller vad som helst, når sin höjdpunkt innan de fyller 50. Och att det är anledningen till varför han höll ett så högt tempo i sin skivutgivning under 70-, 80- och tidiga 90-talet. Kanske hade Kjell i sitt eget fall rätt? Jag har sedan jag fick kassettbandet och lite senare köpte skivan själv hela tiden återvänt till Inkognito. Många av Kjells skivor är mer eller mindre ojämna - här finns ingen ojämnhet. Bara en väldigt bra skiva.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar