tisdag 30 juli 2013

Den vilda världens hunger lämnar aldrig dej

På tal om covers. En cover som verkligen tillför något till originalet är den cover Ulf Lundell gjorde på Imperiets "Var e vargen" (även ifall Lundell bytte ut "e" mot "är"). Den synthiga åttitalsdängan blir i Lundells version larmande gitarrock - en transformation som funkar alldeles utmärkt.

Låten var med på Ulf Lundells sommarturné 1996 och kom ut som singelbaksida samma år. När Peace, Love & Pitbulls körde ett par Imperietlåtar som extranummer året efter ska Thåström förresten ha påat "Var e vargen" med "här kommer en gammal Lundell-låt".

måndag 29 juli 2013

"And say do you want to make a deal?"

Och efter två kvällar med Charlie Sexton var Colin Linden tillbaka i Bob Dylans band igår kväll.

Upphetsningen bland en del kalenderbitande Dylanologer måste vara enorm.

Från himlen sänt

I höstas hittade jag, på The Pirate Bay naturligtvis, P3-livesändningen med Thåström från 1999. Inspelad på Röda Sten i Göteborg trodde jag, fram till dess P3s hemsida sa Stockholm. Se där! Minnet svek mej. Men visst, Thåström påar ju "Var e vargen" med "tja, fjollträsk". Jag rörde väl ihop det med liveskivan från Röda sten som kom efter turnén 2002.

P3 skriver på sin hemsida att de sände inspelningen 9 september. Det mindes jag inte, men jag minns hur jag bandade den och sedan lyssnade om och om igen. Thåström och bandet utstrålande så mycket energi och nerv som min kassa stereo tillät. De brottartunga versionerna av Imperietlåtarna, tidigare sololåtar som "Alla vill till himlen" och "Miss Huddinge 72" i fräscha versioner, de nya låtarna från Två+två-singeln, de ännu outgivna skitbra nya låtarna och inte minst Ebba-låtarna... Konserten var så jävla bra och ännu fanns inte nya skivan ute. Det är få skivsläpp jag sett fram emot så mycket som Thåströms comeback på svenska 1999.

I slutet oktober gick jag till Expertbutiken i Tranemo var dag och frågade om de fått in Det är ni som e dom konstiga det är jag som e normal. Jag ville köpa den över disk. Få hålla den i handen och bära hem den. På tredje dagen hade skivan kommit. Det var inte kärlek vid första lyssningen, skivan är ju faktiskt lite ojämn, men trion "Från himlen sänt", "En vacker död stad" och "Hjärter dam" var lika bra på skiva som på den pulserande liveinspelningen. Och vad snygg skivan och bookleten var! Men vilken miss att inte plocka med singelbaksidan "Alla e som jag", det kan vara en av Thåströms mest okända pärlor.    

 
Ändå hade jag länge missat att det var något på gång, att Thåström skulle göra comeback. Jag såg honom inte på Kalasturnén den sommaren. Jag hade vid den tiden, bortsett från Hultsfredsfestivalen samma år, ännu inte kommit längre än Borås för att se konserter. Och till Borås kom Kalasturnén inte. Men när jag förstått att Thåström åter turnerade på svenska och med nytt material beställde jag den färska Två+två-singeln från Ginza och väntade spänt på att få höra mer. Missade tyvärr även inomhusturnén som följde på albumsläppet eftersom jag orutinerad som jag var väntade för länge med att köpa biljett. Men på Hultsfredsfestivalen 2000 fick jag äntligen se Thåström och det eminenta kompband han hade då.

Att i höstas lyssna till P3-livekonserten var en underbar flashback till väntans tider 1999. Precis som jag drömmer om att någon gång få höra Thåström med sparsmakad instrumentering drömmer jag om att återigen få höra honom vrida upp elgitarren till elva och ihop med en sologitarrist, en basist och en trummis mangla gitarrock. 

söndag 28 juli 2013

Något är väldigt skumt med den här meningen

"Sedan mitten av 1990-talet har Plura mestadels uppträtt som soloartist, men Eldkvarn existerar fortfarande om än med sporadiska framträdanden."
 Ur Ölandsmgazinet nummer 2 2011.

lördag 27 juli 2013

And someone says, “You’re in the wrong place my friend. You better leave”

Igår skrev jag om turerna kring Bob Dylans sologitarrister, och bara några timmar efter att jag skrev inlägget gick gårdagskvällens konsert av stapeln i Hoboken, New Jersey. Då var Charlie Sexton tillbaks som sologitarrist!

Från Bob Dylan själv är det tyst om bytena i bandet.

Undrar vem som kommer traktera sologitarren på konserten i Köpenhamn i höst?

Det snurrar i min skalle

Jag gillar covers, åtminstone om de tillför något till låten. En cover som bara försöker låta så likt originalet är fullkomligt ointressant, då är det väl bättre att lyssna på just originalet? Men en egensinnig cover där den tolkande artisten eller gruppen sätter sin egen prägel på låten kan ofta göra en redan bra låt ännu bättre.

En ruggigt bra cover är den Krånne gör på Familjens "Det snurrar i min skalle". Synd och skam att låten inte finns på Spotify.

fredag 26 juli 2013

Det är alltid svårt att hitta rätt medarbetare, eller?

När Bob Dylan inledde sin vårturné i Buffalo 5 april var sologitarristen Charlie Sexton ersatt av Duke Robillard - den sistnämnde en legendarisk bluesmusiker som bland annat medverkat på Time out of mind. Inget konstigt med det, utöver basisten Tony Garnier har bandmedlemmarna kommit och gått i decennier nu.

I början av juli slutade Robillard tvärt, en bit in i sommarturnén, och ersattes av Charlie Sexton! Tydligen hade Duke Robillard behagat skämta om chefen sin. Några veckor senare var Charlie Sexton ersatt av en Colin Linden. Återstår att se hur länge Colin Linden stannar?

Bob Dylan har inte haft det lätt med sologitarrister i år.
Eller är det sologitarristerna som inte haft det lätt med Bob Dylan?

torsdag 25 juli 2013

Kjell Höglunds fem bästa låtar

Att göra fem-i-topp-listor var ju riktigt kul märkte jag när jag gjorde en häromveckan, så när jag inte kunde somna häromkvällen låg jag och funderade på vad nästa fem-i-topp-lista kunde handla om. Strax innan jag somnade kom det till mej - Kjell Höglunds bästa låtar. Bara en sådan sak hade passat i en Höglundlåt. Och först när listan var färdig märkte jag att tre av låtarna kom från samma album, jodå, det är en rätt bra skiva, den där Tidens tecken. 

1. Gennesarets sjö (Tidens tecken 1984 / Glöd 1988)
Folk som inte kan sin Höglund brukar enligt min erfarenhet trots allt kunna känna igen endera av två låtar, den här eller "En stor stark". Högt eller lågt. Mytologisk poesi eller buskis. Jag blir alltid lika glad när det är "Gennesarets sjö" som dyker upp på folks läppar. Med sitt bibliska språk - och inslag av Egyptisk mytologi - är den en bra introduktion till Höglunds värld. Och det är omöjligt att inte känna sig lugn och harmonisk efter de avslutande raderna om att orkanerna i ens inre ska dö, och det är vackert väder på Gennesarets sjö.

2. Häxprocess (Häxprocess 1973 / Lokomotiv 1994)
Kjell Höglunds första riktigt långa låt och den dök upp på som titellåt på hans tredje LP som kom 1973. Den klockar in på sina modiga 15 minuter och 17 sekunder. Det var längre än någon av Bob Dylans långa sextitalslåtar, även ifall inspirationen säkert kom därifrån. Även musikaliskt är låten tydligt Dylaninspirerad.

Kjell har beskrivit hur han sitter på nattåget upp mot julfirande i Norrland när han inser att låten inte är färdigskriven, han plockar upp anteckningsblocket och skriver ett par verser till. "Häxprocess" är tänkt som en psykologisk motsvarighet till Blå Tågets "Kalla kriget", även den lång men bara hälften så lång som "Häxprocess".
 
Hösten 2002 såg jag och Michael honom spela på Bommens Salonger, som ett av extranumren kom "Häxprocess"! Jag trodde inte han brukade spela den låten live. Att bara hålla reda på texten måste vara svårt, trots de textblad Kjell alltid brukade ha framför sig när han uppträdde. 

3. Graalsång (Tidens tecken 1984)
En sorgsen låt till ett ibland dramatiskt, ibland nedtonat, åttitalsklingande komp. Till detta kommer Höglunds pratsång, låten känns ibland mer som en recitation än en traditionell låt.
fyll mitt kärl för jag är tom
sen hundratusen år
här på kyrkogården
vill jag sakna dig i fred
Graalsång är ambitiös, och i låten ryms legenden om den heliga Graal och det nattliga samtalet mellan Jesus och Nikodemus. Det är omöjligt att inte bli påverkad av låten. Alla vill vi väl hitta kartan med ett kryss där skatten ligger?   

4. De fördömdas ö (Inkognito 1995)
En klubb av svarta magiker har samlats på en fyr 
några sjömil norr om de fördömdas ö
Texten! Svarta magiker, fyr, sjömil, de fördömdas ö!

Hela låten har en fantastisk text vilken kan tolkas som en kamp mellan gott och ont, även ifall Kjell själv kallar den "en mer eller mindre obegriplig historia". 

Själv är jag för evigt fast i de första textraderna, som sedan återkommer som ett mantra i slutet av varje vers.

5. Bland helgon, skurkar och vanligt folk (Tidens tecken 1984 / Lokomotiv 1994)
På Hultsfredsfestivalen 1999 gick jag jag och såg artistkollektivet Bland skurkar, helgon och vanligt folk. Som förstalåt kom den här och en liten gubbe med kul röst dansade runt på scen och bandet spelade en otroligt svängig låt.

Även ifall någon på bokningsbolaget rörde till låttiteln gav låten namn åt en av de bästa turnéerna som någonsin drabbat vårt avlånga land. I sin studioversion är den det närmsta Kjell Höglund kommer rak rock, i Skurkarnas liveversion blir den en svängig Stonesdoftande hit. Oavsett vilken version så är låten utmärkt.

Men det kan tilläggas att jag hade ett tiotal låtar som kunde platsa på just femteplatsen, det är nog egentligen en humörfråga. Höglund har ju gjort så mycket bra!   

Det finns referenser och så finns det referenser

Perssons Pack har i låten "Hemma" smugit in en fin referens i första versen.

"Och en chef från Amerika sjunger hungriga hjärtan igen"

Hatten av!

"Hungry heart" var för övrigt Bruce Springsteens första hitsingel. Han fick inga hitsinglar att tala om från Born to run eller Darkness on the edge of town - vilket man ju lätt skulle kunna tro idag. Men så är det med samtiden och dåtiden, precis som att Oasis på Hultsfredsfestivalen 1994 inte lockade varenda festivalbesökare gick inte alla skivköpare och köpte singlarna från Born to run och Darkness on the edge of town. Även ifall det kan verka så idag.

Men, för att nästan citera Perssons Pack, med "Hungry heart"-singeln var Springsteen hemma hos den stora publiken. Och då var det ändå fyra år kvar till Born in the USA.

onsdag 24 juli 2013

måndag 22 juli 2013

Lucas Paine och ekot av folksångarnas USA

Jag surfade runt i förmiddags på några musikbloggar jag brukar läsa och på Popbrus hittade jag en bloggning om en amerikan vid namn Lucas Paine som hade spelat på Säljerydsfestivalen.

Ni vet den här känslan av att bli fullständigt golvad av musik du aldrig tidigare hört?
/.../
Det är nästan smärtsamt vackert och lokalen gör spelningen så intim att det är svårt att inte bli djupt berörd.

För en som likt mej äter gubbar med efternamn till frukost så var det bara att kolla upp Lucas Paine och jag blev inte besviken! Det lät riktigt bra. Lucas Paine är född i North Carolina och uppvuxen i Alaska, i hans låtar hör jag ekon av det USA jag blivit så fascinerad av. Folksångarnas USA. De som med en gitarr i handen gått i Woody Guthries fotspår. Men vilken doldis han är, det är mycket få som har scrobblat honom, inte ens trehundra gillar honom på Facebook och det är bara en handfull som följer honom på Spotify. Hur kan en engelskspråkig artist vara så anonym?

Han har gjort en DIY-turné i Europa i sommar med bland annat lägenhetsspelningar i Köpenhamn och Hamburg, några festivaler här och där och så några spelningar på den legendariska Säljerydsfestivalen i Småland. Det ryktas att han tänker försöka komma tillbaks till Europa nästa sommar, då hoppas jag på att sitta i publiken!

söndag 21 juli 2013

Håkan Hellström-referenserna och Göteborgsvyerna lyfte "Känn ingen sorg"

Eder bloggare gjorde något mycket ovanligt igår och gick på bio (!) tillsammans med några vänner. Det var den nya "Håkan-filmen" som lockade till första biobesöket sedan Cornelisfilmen.

  
Det går liksom inte att misslyckas med en film som består av Håkan Hellström-referenser och Göteborgsvyer. Samtidigt som själva storyn egentligen inte är särskilt speciell. 

Unga människor festar, försöker hitta sej själva, pratar musik, spelar musik, är kära, hånglar. Har vi sett det förut? Har vi läst det förut? Jo.

Men Håkanreferenserna, Göteborgsvyerna och några av skådespelarna lyfte filmen rejält. När de sedan går över Stigbergstorget, Bengansskylten syns i bakgrunden och Håkan Hellström själv dyker upp som gatumusikant med Freddie Wadling och Ebbot Lundberg som a-lagare och publik då är det ju bara att falla pladask. Men jag undrar vad någon som inte är lika Göteborgs- och Hellströmfrälst skulle tycka? Svenska Dagbladet lär ha kallat filmen "buskis", men så är det en Stockholmstidning och far man till Stockholm blir man ju aldrig mer densamma. 
 
Filmen gick inte att tidsbestämma, spårvagnarna var gamla, farfadern hade ett gammeldags risselrasseltjuuutmodem, tåget Pål åkte från Köpenhamn med lär inte ha trafikerat den sträckan på länge, samtidigt som Öresundsbron fanns och det användes en hel del smartphones i filmen. Men eftersom den utspelades i ett slags parallellt universum, där Håkan Hellström inte finns, så passade mischmaschet ganska bra.

Men efter filmen var det något som störde mej och det var inte förrän i morse jag kom på vad det var, filmen var för mörk. Visst, Håkan Hellströms texter är inte ljusa, men sättet han framför dem på är ljust, det går liksom inte att bli ledsen på riktigt när man ser Håkan spela och sjunga. Men trots ett lyckligt och fint slut var filmen alldeles för mörk för att motsvara min bild av Håkan Hellström. Och sen är väl inte film och bio min grej heller. Det finns skäl till varför jag går på bio ungefär vart tredje år.

Håkanreferenserna som gick genom hela filmen var verkligen ibland underbart subtilt placerade och vi kunde komma på fler refenser ju mer vi pratade efteråt. Jag lär se om filmen, om inte annat för att kolla så jag inte missat någon referens. Filmen lär finnas kvar i mitt minne länge, kanske har den för alltid präglat mitt Håkan-lyssnande? Isåfall är det ett gott betyg till filmmakarna.

Och helt plötsligt förstår jag varför det varit så många googlingar till bloggen på "Håkan och knark" på sistone..

lördag 20 juli 2013

Såsig Sundström på Liseberg

Valdemar Möller på Arvikafestivalen 2010
Jag frågade en av de mer flitiga kommentatorerna på bloggen, Valdemar Möller, om inte han hade lust att gästblogga om något och det hade han.

Vi börjar med en liten anekdot:

I väntan på att Stefan Sundströms konsert på Taubescenen på Liseberg ska börja sätter jag mig framför den stora scenen och kollar på Carl-Einar Häckner. Han är som vanligt ganska underhållande, men publiken är svårflörtad. Förutom en snubbe som har satt sig precis bakom mig. Han skrattar högljutt efter varje skämt och ropar: ”Bravo!” och ”Var har du ditt trolleripulver?” (när Carl-Einar uppmanar publiken att ropa det). Till slut måste jag vända mig om för att se vad det är för någon typ, och vem ser jag om inte Stefan Sundström!

Det hela blir ännu roligare när Sundström senare under konserten ägnar en hel del av mellansnacket åt att prata om hur mycket han gillar Carl-Einar Häckner och slänger in Carl-Einars namn här och där i låtarna. Det säger också en del om hur Stefan Sundström är. Liksom att den klassiska låten ”Good Year For The Roses” (inspelad av bland andra Elvis Costello) blir ”Ett bra år för fläder” i Sundströmsk tappning. Eller att han lyckas med konststycket att väva in delar av både ”Turistens klagan” och ”Brown Eyed Girl” i en av sina låtar.

Själva konserten är annars, tyvärr, en ganska såsig historia. Det är egentligen inget fel på låtarna eller Sundströms och bandets, som precis som vanligt består av delar av gamla Apache/Weeping Willows, framförande av desamma. Men det bränner liksom aldrig till. Kanske beror det på att många av låtarna de spelar kommer från de senaste skivorna och att många i publiken, liksom jag, inte har lyssnat så mycket på dem.

Jag har full respekt för artister som hellre vill spela nya låtar än sina mest uttjatade hits, men här tror jag ändå att konserten hade mått bra av lite mer publikfrieri. Man påminns också om att de flesta av Sundströms låtar är ganska melankoliska ballader som ofta har en tendens att glida in i varandra lite för mycket. Men mellansnacket är roligt (undrar om inte Stefan Sundström är en av landets bästa mellansnackare) och flera av låtarna, som hans tolkning av poeten Charlie Engstrands ”Sentimentalsjukhuset”, är riktigt fina.

Och som avslutning får vi i alla fall den klassiska ”Amors pilar”. Men det blir ändå något av ett antiklimax när han som extranummer väljer att spela den rätt tråkiga ”Hur Sabina gör en konst utav att gå”. ”Fel Sabina-låt” som min kompis Joakim uttrycker det, och jag kan bara hålla med.

fredag 19 juli 2013

Tystnaden som uppstår...

...när en går in på en artikel som ska handla om rika punkare och den första de skriver om spelar i Blink 182.

Mob 47 på Spotify!

Ett av mina mest älskade klädesplagg är mitt Mob 47-linne - eller rättare sagt den gamla urtvättade t-shirten med avklippta ärmar. Ett plagg som gör sej utmärkt om somrarna och följt med på ett otal festivaler och utflykter.

Mob 47 upptäckte jag genom Varning för punk-boxen som jag fick julen 1994 och året efter låg deras nyutkomna egna samlingsskiva Garanterat mangel under granen. T-shirten köpte jag något år senare.

Så döm om min glädje när jag i förmiddags upptäckte att Mob 47s klassiska EP Kärnvapen attack nu finns på Spotify!

Och tjurigheten på bilden är såklart bara spelad - vem kan vara tjurig när man sitter och dricker öl på Arvikafestivalen?

Lyssna och njut.

torsdag 18 juli 2013

Bob Dylans fem bästa kärlekslåtar

1. "Girl from the north country" (Freewheelin 1963)
En av Dylans första kärlekslåtar. I "Girl from the north country" lånar han även friskt av folkvisan "Scarborough Fair". Den sägs vara till forna flickvännen Echo Helstrom (jajamen!), men jag tror det är flera bud om vem den faktiskt är till. Kanske var det tanken med låten? Att flera gamla kärlekar skulle känna igen sej? Låten är i vilket fall som helst fantastiskt vacker och frammanar fina bilder av den kalla norden och hennes långa hår. Dessutom är Freewheelin-omslaget ett av de mest romantiska jag sett. Låten finns även i en fin svensk cover av Björn Afzelius.

2. "Make you feel my love" (Time out of mind 1997)
Time out of mind är inte en kärleksfull skiva. Tvärtom är den full av bitterhet, spruckna förhållanden, dödsångest, ensamhet och ånger - och ja, den är såklart helt fantastisk. Men en låt sticker ut från skivans övriga tema och det är den här. Här finns ingen bitterhet, bara en önskan om att hon ska förstå hur mycket han känner för henne. "I know you haven't made your mind up yet. But I would never do you wrong..."

3. "Sara" (Desire 1976)
Från "Idiot wind" från 1975 års Blood on the tracks till den här! Om någon betvivlat att Dylan är en känslomänniska är det bara att följa hans sjuttitalsutgivning. Och visst, Dylan går med en minst sagt bred håv i försöken att få tillbaka hustrun, men vilken låt han får till! Låten framstår som helt självbiografisk, med minnen från en strand när barnen var små, en metodistkyrkas klang, en bar i Portugal och hur han satt uppe nätterna igenom och skrev "Sad Eyed Lady of the Lowlands" till henne nästan tio år tidigare. Låten sparsmakade instrumentering med rytmsektion, fiol, akustisk gitarr och munspel framhäver bara texten ännu mer. Sara sägs ha varit med i studion när låten spelades in. Fast säg den saga som varar för evigt? Året efter skilde de sig.  

4. "I want you" (Blonde on blonde 1966)
Här har vi en rask och positiv popdänga snarare än en smäktande kärleksballad. Det gör inte låten mindre effektiv. Tvärtom, den glada upptempomelodin passar utmärkt till den förälskade texten.        

5. "Shooting star" (Oh Mercy 1989)
Stjärnfall, det finns för lite stjärnfall i populärmusiken. De som påstår att Dylans åttital inte är något att ha kan inte ha hört Infidels eller Oh Mercy, en av de bästa låtarna på den sistnämnda är den här vackra balladen.

onsdag 17 juli 2013

Bästa med Sinn Fenn just nu

Som ofta när man ser en akt live upptäcker man nya låtar - ett av fynden från den senaste veckans konsertskörd är "Brännsvinsbåt" med Sinn Fenn (feltaggad på Youtube).

"Den här låten handlar om en båt som brukar lägga till söder om Bollö härnere i oktober" som Caj påade låten i lördags.

Båten känns som en något godare släkting till ön Gunnilsöra, känd från John Ajvide Lindqvist mästerverk Människohamn.

tisdag 16 juli 2013

Patti Smith självantände stundtals Falconer Salen

Ännu en klassisk konsertlokal att pricka av: Falconer Salen på Fredriksberg i Köpenhamn. Lokalen var förhållandevis liten och kändes mysig, och var en rejäl konstrast till det mer flashiga Radiosonhotellet lokalen låg i. Däremot undrar jag varifrån de fått sitt öl? Det var äckligt och smakade mest smör. Och någon luftkonditionering tror jag inte fanns, den var åtminstone inte påslagen. Å andra sidan, Patti Smiths musik blir inte sämre av äckligt öl och en svettig lokal!

Patti och bandet inleder bra med "April fool", av mina favoritlåtar från senaste skivan Banga. "April fool" är en ganska lugn låt och överhuvudtaget var inledningen på konserten ganska lugn och blir efter någon låt rätt trevande. Det är med fjärde låten "Dancing barefoot" som det bränner till och som det bränner. Här behövs ingen pyroteknik! Självantändning!

Patti Smith är glad över att vara åter i Köpenhamn och Danmark, och för en gångs skull kändes sådana ord inte speciellt malplacerade. Det var länge sedan jag hörde ett så lokalt mellansnack av en världsartist. Danmark och HC Andersen har en speciellt plats i Pattis hjärta, i sin första skolpjäs spelade hon Den fula ankungen. Med "Dancing barefoot" och den anekdoten hade hon redan vunnit publiken.

Hon pratade även om Christiania och passade på att dissa Danmarks politik gentemot Grönland, men tillade att även hennes eget land håller på "med massa skit". Det var långt från det pliktskyldiga mellansnack så många andra ägnar sej åt.

"This is the girl", en annan favorit från Banga, framfördes i en riktigt fin version tillägnad Amy Winehouse. Till Edward Snowden spelades en vad jag gissar helt nyskriven låt. Patti Smith utstrålade precis som på Roskildefestivalen för tre år sedan både värme och engagemang från scenen.

"Beneath the southern cross" började stämningsfullt halvakustisk men stegrades allteftersom och avslutades i ett majestätiskt crescendo. Den gjorde sej verkligen bra i sitt delvis nya arrangemang.

Bandet, med evige sidekicken Lenny Kaye i spetsen, imponerade. De bytte instrument med varandra i högre takt än ett pojkband byter kläder och lyckades låta betydligt mer än fyra personer brukar kunna göra från en scen.

Mot slutet av ordinarie set bestämde sej Patti och bandet för att det var dags att lägga in en ännu högre växel. Först en "Pissing in the river" med ett redigt powerballadsolo av Lenny Kaye och därefter de två punkröjarna "Because the night" och "Gloria". Patti Smith är verkligen en punkpionjär, precis som hennes framlidne man Fred Sonic Smith och hans MC5 var.

När sedan "Rock n roll nigger" kom som sista extranummer återstod inget annat än att konstatera att den i vinter 66-årige artisten rockar hårdare än de flesta inte ens hälften så gamla band och artister.

Att jag sedan saknade "People have the power", "Amerigo" och Neil Young-covern "After the goldrush" gick lätt att bortse från efter en sådan avslutning.

måndag 15 juli 2013

Bästa tröjan Charta 77 låtit trycka någonsin?

Tack till Rille för nostalgitrippen!

Morgonens låt

Japp. Nu är vi längst in i juli.

Längst in i sommaren får du tecknet
nu börjar hösten räkna ner
Vinden som smekte tar din nacke
och tvingar dig gå ner på knä

Låten är egentligen inte någon av Tomas Andersson Wijs bästa, produktionen och P3-popen passar honom inte som hand i handske, men den ska lyssnas på såhär längst in i juli. Visst är vi alla lite vemodiga över att det vänt?

Och jodå, jag vet att det är en cover på Popsicle.

söndag 14 juli 2013

Bra och taggat Sinn Fenn på hemmaplan

Så stod äntligen Sinn Fenn på scenen och jag i publiken. Skådeplatsen var Hasslöfestivalen i Karlskrona skärgård.

En kvart före konsertstart såg det väldigt tomt ut i publiken. Men visst kom den och entusiastisk var den. När en står längst fram är det inte lätt att uppskatta hur stort ett publikhav är, men bandet verkade väldigt nöjda och allsången var entusiastisk.

Caj Karlsson och de andra hade publiken i sin hand från inledande "Angelica" till avslutande extranumret "Djävulens hus". De hade lugnt kunnat spela längre och det är inte utan att jag undrar varför de inte fick längre speltid?

Låtarna från Usling dominerade låturvalet, men det fick plats fler låtar, t.ex "Brännvinsbåt", "Herr Axelssons liv och leverne" och covers på Lars Demian och Magnus Johansson fick plats. "Alkohol" gästades av Dan Viktor på munspel. Det tycks vara hans eviga lott, att gästa spelningar jag ser, det har hänt rätt många gånger nu. "Fotboll, Dylan och meditation" var efterfrågad å det bestämdaste men kom aldrig, tydligen var det likadant på bandets spelning på Hasslöfestivalen för tre år sedan. Märkligt, de spelar ju alla andra gamla hits?

"Brännvinsbåt" hade jag helt missat fram till igår (turistkänslorna från konserten med Caj i vintras gjorde sej påminda) men den verkar kunna segla upp (hihi) som en ny favoritlåt. Låten påades med att båten brukar "lägga till söder om Bollö härnere i slutet av oktober". Bollö är en grupp av klippöar som ligger mellan Hasslö och Aspö.

Sinn Fenn lät betydligt tightare än man skulle kunna tro, med tanke på att de mej veterligt bara spelat tre spelningar de tre senaste åren, gårdagen inräknad. Faktum är att bandet var riktigt bra och verkade taggade till tusen. Så är det kanske när man spelar på hemmaplan inför en stor entusiastisk publik?

Ett stort tack till Rille och Åsa för trevligt häng och hjälp med en del låttitlar! :)

  1. Angelica
  2. De fyra årstiderna
  3. När är det nog
  4. Hjältarnas afton
  5. Balladen om Sven och hans ångestfylla julimorgon
  6. Nu närmar sig slutet
  7. Brännsvinbåt
  8. Pappa är en flygkapten (cover på Magnus Johansson)
  9. Herr Axelssons liv och leverne
  10. Smeker som en vind
  11. Klättrarna
  12. Alkohol (cover på Lars Demian)
  13. ??? (Rille gissade på nån gammel demolåt, bra var den)
  14. Djävulens hus

lördag 13 juli 2013

Why even the punks are writing love songs

Joakim Larsson är åter som gästbloggare och det med det sannolikt med vetenskapligt underbyggda blogginlägget någonsin på Minnenas Motell. Scenen är din!

To me, making a tape is like writing a letter — there's a lot of erasing and rethinking and starting again. A good compilation tape, like breaking up, is hard to do. You've got to kick off with a corker, to hold the attention (I started with "Got to Get You Off My Mind", but then realized that she might not get any further than track one, side one if I delivered what she wanted straightaway, so I buried it in the middle of side two), and then you've got to up it a notch, or cool it a notch, and you can't have white music and black music together, unless the white music sounds like black music, and you can't have two tracks by the same artist side by side, unless you've done the whole thing in pairs and...oh, there are loads of rules.
Från Nick Hornbys High Fidelity. Men det visste ni alla redan.


Gästbloggare och blogginnehavare. Foto: Jenny Hellström

Hjärtat slår snabbare. Munnen blir torr. Orden flyter inte lika lätt. Du blev just förälskad. Överkörd av en dubbeldäckare.

Musiknördens första reaktion är såklart att hjälpa känslorna hos den andra parten lite snabbare med hjälp av musik. Ett blandband, en bland-CD, en spotifylista. Timmar av funderande på hur man ska säga ord som egentligen är e-e-e-enkla. Men utan att det blir allt för uppenbart. Eller kanske egentligen precis lagom uppenbart. Men fungerar det? Jag har ägnat lite tid idag åt att undersöka vad forskningen säger.

Jacob, Guéguen, Boulbry och Selmi genomförde 2009 ett experiment där de spelade romantisk popmusik i en blomsteraffär. Resultatet visade att män - men inte kvinnor - spenderade mer pengar än de gjorde när ingen musik spelades.

En annan studie av Guéguen, Jacob och Lamy - fick (förmodar jag heterosexuella) kvinnor i 18-20 år fick lyssna fem minuter på romantiska texter respektive neutrala texter (vad det nu är) tillsammans med en ung man. Undersökningen genomfördes under täckmantel att man testade ekologiska respektive icke-ekologiska kakor. Under en senare paus frågade den manliga deltagaren (som var en del av experimentet) om han kunde få den kvinnliga deltagarens nummer för att ta en drink senare. Kvinnorna som lyssnat på romantisk musik lämnade ut sitt nummer i 52,2% av fallen. De som lyssnat på neutral musik i 27,9% av fallen. Vad som var neutral respektive romantisk musik avgjordes av en kontrollgrupp. Nämnas ska dock att låtarna var på världens mest romantiska språk. Men att även deltagarna talade detta språk.

Men har just musik en särskild funktion? En studie av Lamy, Fischer-Lokou och Guéguen visar att män som uppmanades att minnas ett romantiskt minne var mer hjälpsamma gentemot kvinnor än män som inte tänkt på sådana minnen. En artikel (s 434ff) av Werner och Todd som jämnför användandet av "sånger" i "parningsriter" hos människor och icke-mänskliga djur pekar mot att musik kan vara en ännu mer effektiv metod.

Så romantiska blandband i vilken form de nu än tar har nog inte spelat ut sin roll. Men det här är väl egentligen inget nytt. Själv minns jag särskilt att smälta sönder till Spotifylistan "du är ett popsnöre och jag gillar popsnören."

Men nu blir kanske vissa av er oroliga – men påverkan av musik på handlandet – om det är så, då kommer vi ju in på hela den jobbiga diskussionen om skolskjutningar och videovåld. Kan musiken göra oss kära kan den väl också få oss att döda? Det kommer jag inte att ge mig in på så mycket mer än två saker:
  1. Alla som riktigt fastnat i musik någon gång vet att den är stämningsförhöjande. Den kan till och med skapa känslor. I ett experiment där kvinnor lyssnade på "hata män"-musik och män på misogyn musik så gav de mer chilisås till personer av det motsatta könet när de lyssnade på den musiken än de gjorde annars. 
  2. FN-organet UNESCO godtog 1989 “The Seville Statement on Violence”. Det är en sammanfattning av forskningsläget kring människans våldsanvändande.  Jag har i andra sammanhang sammanfattat en av grundteserna i detta dokument som att det ”…utmanar uppfattningen om att våld är något ”naturligt”, medan ickevåld skulle vara en extra moralisk bedrift. Det finns etologiska och antropologiska bevis för att bland människor och många andra djur är aktiviteter som bygger på omsorg mycket vanligare än våldsamma aktiviteter.”
Och en sista sak. Kom ihåg en sak.  ”Love, love will tear us apart again.”

fredag 12 juli 2013

Ulf Lundell på klassisk mark

Igår var eder bloggare på sin artonde konsert med Ulf Lundell tillsammans med syster Johanna som var på sin första. Platsen var klassisk mark - Borgholms slottsruin.

När vi klev ur bilen sa jag, "jaha, det är fler som spelar Lundell", men det visade sig vara soundchecken vi hörde. De soundcheckade just då "Om sommaren", vilket var trevligt att höra på. Och sen kom "Tre Bröder"! Som soundcheck! Det bådade gott inför kvällen.

Artisten var till att börja med mycket tystlåten, inget mellansnack förrän det kom en lång drapa om sommaren i "Om sommaren". Men samtidigt var han på bra humör, det var inga sura miner, inget klagomål på fotande eller något sådant.

Förstalåt var den nya "Vi är inte arbetslösa", där ett snyggt körarrangemang kändes som det mest bärande i låten. "Är vi lyckliga nu?" kom föga överraskande tidigt i setet. Annars präglades första timman av ett gäng riktigt bra ballader, "Snön faller och vi med den", "Bente", "Vänd dej inte om" och "Evangeline". Janne Bark briljerade på akustisk gitarr i den sistnämnda.

Med den skitiga "Omaha" höjdes tempot men bara någon låt senare kom så "Tre bröder" i en fantastisk fullbandsversion inte helt olik den på Maria kom tillbaka. Vilken låt! På "Tre bröder" följde den minst sagt obskyra "Fram mellan stenarna" som sedan gled över i "Förlorad värld" och där började festen. Resterande elva låtar var upptempo, handklapp och klassisk sommarspelning med Ulf Lundell.

"Stort steg" var en livepremiär för mej, det var väl rätt många år sedan den fanns med i setlistorna? Den tjugu år gamla singelbaksidan gör sej utmärkt live. "Chans" och "Den vassa eggen" var mina första favoritlåtar med Lundell och de framfördes i utsökta versioner. Även "Älskling" och "Om sommaren" utmärkte sej som riktigt bra, det är något med Lundells eviga klänningreferenser som gör sig så bra på sommaren.

Det var verkligen fantastiskt kul att se Lundell spela utomhus igen, det var ju hela tre år sedan sist. Bandet var samma som i höstas och de flesta av medlemmarna har ju varit med ett bra tag nu. Rutinen märktes. Konsertens kanske största insats stod trummisen Andreas Dahlbäck för, inte nog med att han som alltid slog hårt och med stil på sitt trumset, dagen innan hade han dessutom cyklat omkull och skadat axeln. Av detta märktes inget utom lite stretching mellan låtarna.

Men visst har både Lundell själv och Janne Bark rört sig mer på scen förut? Jag minns rusningar ut vid sidan av publiken på Trädgårsföreningen för ett decennium sedan, något sådant var det inte tal om igår. Men både Lundell och band var i toppform. Setlistan kändes var vital och med en bra avvägning mellan hits och finsmakarlåtar - inte minst mådde den bra av att låtarna från förra årets Rent förbannat kraftigt reducerats från höstturnén. Den enda låt som kändes riktigt malplacerad var "Hem med dej", med tanke på den låtskatt artisten sitter på var det ett mycket märkligt val i en extranummervända.

Bästa låtarna igår? Först och främst "Tre bröder", och sedan ganska jämn skäggstubb mellan "Chans", "Evangeline" och "Den vassa eggen".


  1. Vi är inte arbetslösa
  2. Är vi lyckliga nu?
  3. Tillsammans vi två
  4. Kitsch
  5. Snön faller och vi med den
  6. Bente
  7. Vänd dej inte om
  8. Evangeline
  9. Omaha
  10. Rent förbannat
  11. Tre bröder
  12. Fram mellan stenarna
  13. Förlorad värld
  14. Stort steg
  15. Om sommaren
  16. Öppen väg, öppen bil
  17. Folket bygger landet
  18. Chans
  19. Älskling

  20. Den vassa eggen
  21. (Oh la la) jag vill ha dej
  22. Hem med dej
  23. Gott att leva

  24. Hon gör mej galen

onsdag 10 juli 2013

I'm your dream, make you real - Metallica på Roskildefestivalen

Roskildefestivalen andades genom, tänkte på och fullkomligt kokade av Metallica. Både Turbonegro och Ensiferum smög in Metallicariff på sina konserter - och de var förmodligen långt ifrån de enda. Publikhavet var nog ett av de största som någonsin skådats på Dyrskuepladsen. 


Inledande kvartetten "Blackened", "For whom the bell tolls", "Disposable heroes" och "Harvester of sorrow" satt som ett smäck och publiken kom igång rejält. Jag och de andra valde att backa en bit, det var ett jäkla röj mycket längre bak i raderna än vad vi hade gissat på och min cellskräck kickade in. Å andra sidan såg vi betydligt bättre sedan vi backat några rader.

Fem låtar in kom konsertens enda dipp, trion "The day that never comes", "Carpe diem baby" och "I disappear". Visst, den första är helt okej och den mellersta framfördes tydligen för bara tredje gången, men jag och många med mej ville höra låtar från de fem första albumen. Metallica vet naturligtvis vad folk vill höra och bara fyra av arton låtar var inte från de fem första. Framförallt Master of puppets och ...and justice for all präglade setlistan, med hela fem spår från den förra och tre från den senare. Från Kill 'em all hämtades bara avslutande "Seek & destroy". 

"Welcome Home (Sanitarium)" framfördes i en fantastisk version långt bättre än på skiva, i "Orion" saktades tempot ned något och tankarna gick till Cliff Burton och med "One" som startnummer bjöds vi på eld och explosioner i den omfattning som världens största metalband kräver. Hela setlistan finns på setlist.fm.

"Mer än tjugu år komprimerat till två och en halv timma."

Allt som allt spelade de ungefär två och en halv timme och tiden for förbi snabbare än den gör till och med på Springsteenkonserter. Som jag sa till Andreas efteråt, jag gillar egentligen Springsteen mer men Metallica sitter djupare i mej. Låtarna är en del av mej. De finns i min ryggmärg. Jag har massor av minnen från den där tiden mellan barndom och ungdom till de här låtarna. Minnen från mer än tjugu år komprimerat till två och en halv timma.

Och trots att Metallica nästan uteslutade lever på gamla meriter så känns de inte daterade eller som föredettingar på scen. Tvärtom, bandet var både vitalt och tight. Taggade till tusen. James Hetfield visade vilken frontman och scenpersonlighet han är. Bandet är självklart publikfriande och tyckte säkert det var befriande att inte ha en aktuell skiva att turnera på.

En kan ju tycka att sådär sjättte kvällen på festivalen skulle kroppen börja säga ifrån något när en konsert passerar två timmar. Men icke, adrenalinet som pumpades upp under de avslutande "Creeping Death" och "Seek & destroy" gjorde att de lugnt kunnat fortsätta natten igenom.

Metallica har ju genom åren knappast gjort sej kända som ett ödmjukt och anspråkslöst band, men faktiskt var det precis vad James Hetfield och de andra utstrålande konserten genom. Spelglädje och ödmjukhet. Avslutningsvis tackade alla fyra en efter en för konserten och naturligtvis kom Lars Ulrich sist. Till publikens jubel konstaterade han på danska att Metallica borde spela oftare än vart tionde år på Roskilde. Jag hoppas festivalledningen hörde på.

tisdag 9 juli 2013

Roskildefestivalen 2013

Varmt, dammigt, mycket folk, Orange Feeling, ett fantastiskt camp och som alltid svårt att återvända till vardagen. Mitt sjätte år på Roskildefestivalen. Jag börjar få in lite rutin nu och känner igen alltfler flaggor och folk som likt oss alltid bor på Agora J.

Själva festivalområdet är ju sedan åttiotalet-någon-gång öppet torsdag-söndag och de flesta besökarna kommer redan helgen innan. I många år har mindre band spelat innan festivalområdet öppnat, och sedan förra året är det två scener igång. Festivalens minsta scen Pavillion och den nya Apolloscenen. På den sistnämnda slänger DJs ur sej tunga beats till massornas glädje, sådant går hem även på Roskilde. Det är en ny tid nu. På Pavillion (med det fåniga tillnamnet Junior under dessa dagar) spelar nordiska band som släppt en eller ett fåtal skivor.

Första bandet ut för egen del var finska punkrockarna Pää Kii på onsdagskvällen. De lät inte helt olikt Asta Kask, och även visuellt kändes det lite Astainspirerat med en basist i mitten på scen och flera frontmän. Bandet sjunger på finska och många av festivalens finska besökare tycktes stå i publiken.

Medan jag hann med en öl och en falafelburgare riggades scen om och upp på Pavillions scen kom göteborgska synthpopbandet Vanligt Folk. Deras energiknippe till sångare såg inte ut att vara äldre än femton år och studsade upp och ned med sina två mikrofoner hela konserten. Med synthar och slagverk kombinerade de Manchester 1990 med synthens åttital.

Efter tragedin 2000 (som jag förövrigt borde skriva om någon gång, jag var ju på festivalen det året) så anlades en minneslund bredvid området framför Orange Scen, med nio björkar och en minnessten. Än idag läggs där blommor och klistras upp hälsningar till de omkomna.  

När festivalområdet öppnar på torsdagen är det alltid mycket folk som tar sig in och det är säkert kul för banden att spela inför fulla tält - på det sättet är antagligen torsdagen en av de mest tacksamma dagarna att spela på.

Suicidal Tendencies var första bandet jag såg på området. De var precis som jag hört en kul mix av metal, punk och hiphop, ibland låg det farligt nära neometal/sportrock men oftast höll de sig på rätt sida gränsen och manglade på bra. De fyllde nästan Arenatältet, festivalens näst största scen, vilket inte var illa eftersom första bandet på Orange Scen gick på samtidigt.

På torsdagskvällen spelade även hypade Savages och Jake Bugg, som bägge mer än fyllde Pavillion respektive Odeon.

Savages började med ett trist och alldeles för utdraget intro men sen tog det sej. Var det 2013 eller 1983? Ingen som vet, det unga och ganska nystartade bandets postpunk kändes oväntat tidlös. Riktigt sköna basgångar och mot slutet av konserten tog det sej riktigt bra. Låt på låt kändes som en klockren sistalåt, "nu kan de väl inte toppa det här?". Det kunde de, flera gånger om.

På Jake Bugg var det trallvänligt, trångt (innan det började regna lite och många av de som inte fått plats under tältduken flydde) och lite tradigt eftersom jag inte kunde låtarna. Men folk verkade riktigt nöjda och mot slutet kom en riktigt bra Neil Young-cover med "My My, Hey Hey (out of the blue)" och så hiten "Lightning bolt", som till och med jag kände igen.

För tio år sedan var jag stort fan av återuppståndna Turbonegro. Hultsfredsspelningen den sommaren är fortfarande av de roligaste spelningarna jag sett i folkparken vid Hulingen. Men redan med 2007 års Retox tappade jag intresset. På fredagen var det dags att för första gången se dem med nye sångaren Tony Sylvester. Hank von Helvete tycks nuförtiden mest ägna sig åt scientologi, och det är gissningsvis rätt svårt att kombinera med att vara sångare och frontman för ett homoerotiskt denimbeklätt deathpunkband.

Fast hade man blundat där framför Orangescenen hade det inte hörts någon skillnad på rösterna, Tony Sylvesters pipa är minst lika bra som Hanks någonsin var. Däremot var magin borta för egen del annat än i den givna avslutningslåten "I got erection", det hindrade emellertid inte bandet från att göra en även i mitt tycke bra konsert. Inledningen med "The Age of Pamparius" var grymt bra och även låtar som "Get it on", "Fuck The world" och "Prince of The Rodeo" satt lika bra nu som för tio år sedan. När bandet återförenades 2002 antar jag att en del nittitalsfans kände som jag gör nu, så vem är jag att klandra de som fortfarande sätter Turbonegro högt?

Jag är svag för dubbeltramp och sådant fick jag en masse med Kreator på Arena på fredagskvällen. Scenen var skitsnygg och av de ålderskrämpor en del talat om märkte jag inte mycket, å andra sidan är jag inte alls inlyssnad på bandet och har aldrig sett dem live förut.

Lite innan konserten var slut smet jag från Arena till Pavillion för King Tuff. Först hade jag bläddrat förbi dem i programbladet eftersom namnet indikerade något som jag kanske inte direkt skulle prioritera en festivalkväll men när jag sedan hörde något om "neopsykedelisk garagerock" blev jag nyfiken. Här var det Hellacopters/MC5/Stooges-vibbar för hela slanten. Korta energiska upptempolåtar framförda av en amerikansk trio. Ganska lite publik, var det Rihanna som drog allt folk måntro? Faktiskt är det inte helt ovanligt att banden som spelar på Pavillion Junior har mer publik än en del av banden som senare spelar på själva Pavillion.


Skulle en sjuttisjuårig gubbe med akustisk gitarr på magen kunna fylla upp Orange Scen? Det var det nog flera som undrade inför Kris Kristoffersons konsert på lördagseftermiddagen. Han gick ut starkt och djärvt, redan som tredjelåt kom "Me and Bobby McGee". Med tanke på det starka solskenet så imponerade den helsvarta scenklädseln. Kris uppvisade en stor scennärvaro och fyllde upp Orange Scen bättre än man kunnat vänta sej. Det var inte så mycket mellansnack men desto fler låtar, på en och en halv timma hann han med ungefär tjugu låtar. Titellåten från senaste skivan Feeling Mortal rev ned stora applåder, "wide awake and feeling mortal". Vaken var han definitivt!

På samma scen såg jag senare på kvällen The National men den konserten får någon annan att blogga om. För eder bloggare var det stora på lördagskvällen naturligtvis Metallica, men även de sparar vi på lite.

När det är söndag på Roskildefestivalen rullar det stora vemodet in. En del åker hem redan på förmiddagen, många packar ihop sina tält vilka lämnas in för förvaring innan man drar hem på kvällen och ytterligare några struntar i detta och fortsätter festivalen som om inget hänt. Vi fortsatte. Det spelade ju fler band och fanns öl att dricka upp.

Ett band jag verkligen sett fram emot att se var det finska hjältemetalbandet Ensiferium på Odeonscenen. Jag köpte hela prylen med låttitlar som "In My Sword I Trust", en scenutstyrsel vars ideal tycktes vara Conan Barbaren och Quorthon från Bathory och deras energiska framträdande. Jag tror ingen av oss som var där tvivlade på att hjältemetal funkade alldeles utmärkt även en söndagsförmiddag. Sällan har jag saknat mitt långa hår så mycket som där, det skulle varit på Metallica kvällen innan då.

På kvällen återvände jag till Odeon för att se Calexico. Jag var nyfiken på hur tvåmannabandet skulle ha satt samman sitt liveband. Bandet bestod av sju musiker, de flesta multinstrumentalister, och var då och då förstärka med gästande musiker. Bandet lät betydligt mer "mexikanskt/hispanic" än vad jag hört med dem på skiva, men det är säkert jag som har för dålig koll. En av de sista låtarna var en egensinnig cover på "Love will tear us apart". Jag gillade vad jag hörde även om jag nog föredrar Calexico på skiva snarare än live.

Till sist ställde Kraftwerk till med ett redigt dans- och synthkalas framför Orange Scen sent om söndagskvällen. De som dragit hem tidigare på dagen missade verkligen något. Jag såg Kraftwerk på Way Out West förra året och 3D-effekterna var inte exakt samma nu som då, de var nog snarare lite bättre i Göteborg. Men känslan, inramningen och stämningen - alltsammans som avslutning på Roskildeveckan - gjorde konserten till en av de häftigaste scenupplevelserna på Roskilde någonsin.

måndag 1 juli 2013

Mot Danmark


Nu bär det av till Roskildefestivalen.

Tuborg, ändlösa promenader, Agora J, vänner man träffar en gång om året, Metallica, lera, danskar-tyskar-norrmän, toast uden skinke kun ost och allt annat som lockar.  

Det blir mitt sjätte år på denna festivalernas festival. Den lär prägla nästa veckas bloggande, men nu blir det en veckas bloggpaus. Passa på att läsa gamla inlägg istället :)