Eder bloggare såg en göteborgsk ikon i stil med regnet, varven och Volvo i lördags. Äntligen var det dags för Håkan Hellström live igen.
En gång för många år sedan hade jag en bränd cd-skiva, omslaget bestod av artist, skivtitel och låtlista utskrivet. Skivan var skamlöst nedladdad och efter några lyssningar började jag långsamt förstå hur bra den var. Och att han den där Håkan Hellström kunde leverera även på skiva, att det var dags att släppa alla tvivel. Skivan var Ett kolikbarns bekännelser och jag utnämnde den senare till 2005 års bästa skiva. Det var den brända skivan, med det textade omslaget, jag kom att tänka på när Håkan Hellström smög igång lördagskvällens konsert på sin snygga vita elgitarr. Han gick ut en kväll, för att känna lukten av våren. Det gjorde även jag en gång i tiden. Och den där brända skivans omslag blev bara mer och mer tummat.
Sedan i somras hade jag knappt lyssnat på Håkan Hellström innan jag i fredags åter lyssnade igenom Det kommer aldrig va över för mig och det slog mej igen, skivan är inte lika bra som de tidigare. Den berör mej inte lika mycket. Det är som med ett par låtar på Försent för Edelweiss och 2 steg från Paradise, det går liksom inte ända fram. Hur skulle det bli att se honom igen? Denna artist som jag i lördags såg för femtonde gången.
Det var fantastiskt.
Första halvtimmen eller så var jag lite svårflirtad. Men sen släppte allt med "Gullbergs kaj paradis". De bortsprungna katterna ropade tillbaks och resten av konserten blev ett segertåg. Jag kom ihåg varför jag gillar Håkan Hellström så mycket. Jag njöt av "Jag har varit i alla städer", "Gårdakvarnar och skit" (med inte bara en utan två GAIS-halsdukar uppkastade på scen, nästan så man blir fotbollsintresserad!) , "Klubbland" (en av Håkan Hellströms bästa upptempolåtar?), "Tro och tvivel" (med Håkan Hellström & The E Street Band), "Känn ingen sorg för mig Göteborg", "Ramlar" och så vidare. Kvällens låt jag-hade-glömt-hur-bra-den-var blev "Uppsnärjd i det blå".
När jag stod och njöt som bäst drog Håkan Hellström ned på tempot, berättade hur han varit ute på stan och träffat på en av sina favoritartister från Götet, en artist som var med i hans Spotifylista, och frågat om inte denne inte ville gästa honom på Scandinavium. "Välkommen Dan!". In kommer Dan Berglund! Dan Berglund som trollband publiken på sin intima spelning på Folkteatern i vintras med sina berättelser om kvarteren kring Järntorget, fyllon, finska krigsveteraner och statare. Tillsammans sjunger de "Såna som vi..." och min lycka vet inga gränser. Att Håkan Hellström gillar Dan Berglund visste jag inte, men det är på sätt och vis alldeles logiskt. Även Håkan Hellström sjunger om vinddrivna existenser och Dan Berglunds historier passar bra in i Håkan Hellströms universum. Jag gissar att Dan fick några nya fans i lördags.
Resten av ordinarie set var en promenadseger med "En midsommarnattsdröm" (med Adam Lundgren på leadsång!) och "Det är så jag säger det".
Jag har som sagt haft lite svårt att ta till mej senaste skivan och eftersom han turnerade så snålt i somras inte heller sett honom live sedan Lisebergsspelningen för lite mer än två år sedan. Allsången i "Pistol" och "Valborg" imponerade och förvånade därför något, de flesta har definitivt inte haft svårt att ta till sej Det kommer aldrig va över för mig. Kanske har jag trots allt haft fel om skivan? Men lite avigt blir det för mej ändå när många nya låtar sparas till extranumren (även ifall "När lyktorna tänds" är otroligt bra!). Men hade jag fått bestämma hade såna som "En vän med en bil", "Brännö serenad", "Långa vägar", "Zigenarliv dreamin" och "River en vacker dröm" varit självskrivna. Och när blev det okej att skippa "Nu kan du få mig så lätt"?! Jag minns en Lisebergsspelning sent 00-tal när den inte spelats, då sjöng istället publiken allsång på låtens refräng under promenaden ut från nöjesparken.
Då jag hade inte hade sett Håkan Hellström live i år innebar det oxå att det var första gången jag såg den kör han nu utökat bandet med. En kör som innebar att jag första gången sett kvinnor på scen tillsammans med honom! Välkommet. Kören förstärkte de souliga inslag som alltid funnits i Håkan Hellströms musik, inte minst på scen. Och när det inte var soul jag tänkte var det E Street Band. Likheterna med Bruce Springsteen blir bara fler och fler för varje år och även Springsteen kan ju sin soul. Men jag saknade Hurricane Gilbert i bandet, den lite försagde gitarristen vid Håkans sida, han som föll i gråt under spelningarna. Fast i Hurricane Gilberts frånvaro träder Simon Ljungman fram alltmer och nye gitarristen Mattias Hellberg tillförde inte bara gitarr utan även munspelscills. Heja! Och bäst i bandet? Som alltid Finn Björnulfsson. Denna enmansarmé av slagverk, utstrålning, brett leende och snygga polisonger.
Att Håkan Hellström var bra på att mellansnacka visste jag sedan tidigare, det var ju trots allt femtonde gången jag såg honom i lördags, men att han var såhär bra och kunde få sådan publikkontakt, det hade jag nästan glömt. Visst, vid något tillfälle kunde jag fylla i hans meningar i förväg, men framförallt var mellansnacket varmt och magiskt. Lika magiskt som linnet med födelseåret 1974 på. I våras frågade jag när Håkan Hellström skulle peaka, i Göteborg lär han inte peaka på länge. Den officiella publiksiffran i Scandinavium igår var fantastiska 12115. Otroligt. Trots att detta var tredje spelningen i Götet på ett halvår. Själv blev jag påmind om varför jag gillar honom så mycket.
Tack för i lördags Håkan. Du måste turnera nästa år oxå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar