Kajsa Grytt - bättre än de flesta

Ibland frågar folk varför jag lusläser vilka band som ska spela på festivaler jag ska på, försöker lyssna in mej på sånt som låter bra och springer för att se rätt många band. Svaret är enkelt. Jag är bränd. Det är inte kul att månaderna efter en festival upptäcka ett band eller en artist, som jag hade kunnat se live och hade kunnat få väldigt mycket ut av att se.

Kajsa Grytt är ett sådant exempel. Hon spelade på Hultsfredsfestivalen 2003, en eftermiddagstid, direkt efter någon tidig Pampasspelning spelade hon på Stora Dans. Jag var nyfiken på Kajsa Grytt och drog med mej kompisarna dit. Men vi tycker det var introvert och rätt trist, efter bara en låt eller så drog vi ut till bilen för att fylla på ölförrådet. Några månader senare upptäcker jag det aktuella albumet Är vi på väg hem? Jag inte bara upptäckte skivan, det åt sej in i mej, jag lyssnade massor på den, berördes av låtarnas svärta... Det är en alltigenom fantastisk skiva. Och hade jag behagat lyssna på den innan Hultsfredsfestivalen hade jag kunnat få se en gissningsvis lika fantastisk spelning. 

Sedan dess har jag haft ett vänligt öga till Kajsa Grytt, kollat upp när hon släppt nytt och köpt en del av det. Även ifall det inte nått upp i samma klass som är Är vi på väg hem? har låtar som "Ett kvinnofängelse", Thåströmduetten "Bara vi står ut", "Allt faller" och "Min pojke och Manhattan" varit förstklassiga. Självbiografin Boken om mig själv läste jag snabbt när den kom 2011 och fick såklart inspiration till mer lyssnande på både sololåtar och Tant Strul. De sistnämnda fick chansen att se förra hösten, en bra spelning men jag gillar faktiskt Kajsa Grytt solo mer än jag gillar Tant Strul.  

I våras kom nya sololåten "Ensam", jag lyssnade på den ett par gånger men den ville inte riktigt sätta sej. Härom månaden kom så albumet Jag ler, jag dör och i helgen hade Kajsa Grytt och hennes band turnepremiär i Götet, själv var jag inte hemma. Kommer jag nånsin få se henne live?   

Medelålders artister med efternamn ger ofta ut skivor om längtan, ensamhet, trånad och kåthet. Vad som är udda med den här skivan är att det inte är en manlig artist. Kajsa Grytt gör det som manliga artister alltid gjort - och hon gör det bättre än de flesta.

Svärtan från min gamla favoritskiva känns igen, men där Är vi på väg hem? ofta är nedtonad och ganska blygsamt instrumenterad är Jag ler, jag dör försedd med mer fullbandsarrangemang, svängiga trummor och många gitarrslingor. En känslig lyssnare skulle kanske kunna säga något om "pretentiöst" och "teatraliskt", själv är jag inte känslig för sånt utan hör snarare en ambitiös och egensinnigt producerad skiva. Jari Happalainen har ännu en gång varit Kajsa Grytts producent och bevisar med Jag ler, jag gör återigen vilket producentgeni han är.    

Inledande "Du ler, du dör" sätter verkligen nivån, en låt med en sådan catchy melodi kan gå långt. Trummorna, jag säger bara trummorna! Singelsläppet "Ensam" låter bättre nu än den gjorde i våras, kanske är det i skivans helhet låten passar in? Den blott tre minuter långa "Kometer" har en skön refräng, ett bra driv och känns just nu som skivans bästa låt. Men sådant kan fort ändras och jag hittar inget svagt spår på hela skivan.

Det är lite för enkelt kanske, men den bästa musikaliska referensen jag kan komma på för de nio låtarna är faktiskt Jari Happalainens egna Bear Quartet, de kan också spela såhär avigt och fulsnyggt och få det att bli så bra. Men med Kajsa Grytts röst, låtar och karisma blir resultatet unikt.