Första gången jag hörde talas om Dregen var via Expressen Fredag någon gång under 1995, i samband med att Hellacopters släppte sin första singel Killing Allan. I hålan där jag bodde fanns liksom inga musikintresserade att bonda med och inga häftiga äldre att ta efter så jag fick vackert nöja mig med att vänta in fredagsbilagan varje vecka och ta efter vad skribenterna på redaktionen tipsade om och titta på bilderna. Det gick ganska snabbt att lära sig sålla bland bilderna och vilka band som verkade värda att kolla upp: Jumper – såg inte så coola ut, de kunde kvitta. Broder Daniel och Yvonne – coola som fan, leta! Problemet var bara att letandet kunde ta flera månader, det fanns ju inget internet eller några välsorterade skivbutiker att tala om.
Hur som helst, det krävdes inga större överläggningar för att bestämma vilken kategori Hellacopters skulle sorteras in under, det stora projektet var att försöka höra hur de lät. Det var året därpå, på ZTV, som jag hörde och såg videon till ”(Gotta get some action) Now!” första gången och jag blev inte besviken – tvärtom! Det var skramligt och hårt, men inte FÖR skramligt och hårt, dessutom var de jävligt underhållande att titta på. Hellacopters blev snabbt något av ett favoritband och är det faktiskt fortfarande, trots att det är flera år sedan de splittrades. Dregen var ju inte ens med hela vägen, han hoppade av strax efter andra skivan för att fortsätta med sitt andra band Backyard Babies. I år fyller han 40 och släpper sin självbiografi, berättad för Aftonbladet-journalisten Tore S Börjesson.
40, är inte det lite ungt för en självbiografi? Lemmy var 57 när han släppte sin. Ozzy var 61. Och med tanke på att det bara var åtta år sen Backyard Babies-biografin Blod, svett och dårar kom så känns det lite som att man kunnat vänta i alla fall 10-15 år på den här boken. Första halvan är förvisso hyfsat intressant, det är kul att läsa om hur Dregen som barn upptäckte Kiss och gjorde ett fanzine om rymden och stycket om faderns självmord är naturligtvis oerhört tragiskt.
Störst behållning har jag personligen av att läsa om hur Hellacopters bildades när Dregen åkte med som trumtekniker på en USA-turné med Entombed, det är i mina ögon ett stycke modern rockhistoria. Men mot slutet när det mest handlar om förhållandet till frun Pernilla Andersson så känns det inte så jävla rock'n'roll längre, helt enkelt. Den här boken har sina stunder men om jag sätter mig ner och läser en rockbiografi så vill jag att den ska vara fulladdad av skandaler och skrönor från början till slut. Det är ju de som skiljer rockbiografierna från vilka vanliga jävla livsöden som helst som någon gjort en bok av.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar