Andra dagen på Kompledigt 2013

På lördagen sken solen över Kompledigtfestivalen nästan hela tiden, utom en rejäl skur sent på kvällen. Kjell Höglund var hedersgäst på festivalen, han och frun satt och avnjöt konserter långt in på kvällen men Kjell spelade inget själv.  

11-åriga Vera Barlach öppnade lördagen - hennes framträdande var en världspremiär. Det var nämligen första gången hon uppträdde med egna låtar, men knappast första gången hon spelade inför en publik. Hennes scenvana var imponerande, för att inte tala om hennes låtar.

Kim Stranne hade jag inte kollat upp inför festivalen och hade väl egentligen inga speciella förväntningar på hans gig. Men jag gillade det, det var bra låtar och ett väl förberett mellansnack. Sidekicken på elgitarr höjde låtarna väsentligt. Kim Stranne hör jag gärna mer av. 

Efter Kim Stranne klev Kent Norberg, mer känd från Sator, upp på scenen. Att se Kent spela visor på svenska var en rejäl kontrast mot när jag såg Sator på Hultsfredsfestivalen i somras. Men så sa han också att han hade gått med i AT och detta var hans första möte. AT, det är anonyma trubadurer, ett sällskap i vilket han passade alldeles utmärkt. Kent Norberg borde verkligen se till att ge ut den där soloskivan. Förutom de egna låtarna spelades även svenskspråkiga covers av Nick Lowe och Steve Earle. Inga Satorlåtar, och lika bra var kanske det?    

Kristian von Svensson kändes som lika delar gycklare och visartist, det var mycket mimik och humor, vilket funkade alldeles utmärkt. 

Foto: Joakim Larsson

Det är inte bara i Stockholm det kan vara presidentbesök. Även Kompledigt förärades presidentbesök över lördagen, från Republiken Jämtlands president Ewert Ljusberg. Med stor pondus berättade han historier från Jämtland och Härjedalen, han sjöng Evert Taube och han höll brandtal. Hans munspelsimitation var underbar. Ena stunden var det en allvarlig arbetarvisa, andra stunden kändes det som tjo och tjim och hans gamla teveprogam "Har du hört den förut?". Han är mångsidig, den gode presidenten.    

Jag brukar försöka föra lite anteckningar under en spelning för att lättare kunna blogga efteråt. Men det var inte lätt under Christina Kjellssons spelning eftersom den var så himla bra att det kändes som bortkastad tid att sitta och skriva i telefonen samtidigt. Alla låtar "gick i ADHD" och Christina hade en utmärkt kontakt med publiken. Hon blandade nya låtar som "Ingenting för oss", "For förbi" och "Är det dags för dig att gå" (mina tre favoriter på nya skivan!) med gamla hits som "Finland", "Sommargäster" och "Grön Turban". På den sistnämnda vällde kvinnlig publik med gröna turbaner upp på scen, underbart! Christina Kjellsson stod för festivalens bästa spelning och jag vill gärna se henne snart igen.

Ola Aurell hade festivalens överlägset största publikstöd. Hans blandning av visa och ståuppkomik är otivelaktigt uppskattad av Kompledigtpubliken. Ola Aurell är verkligen ibland fantastisk rolig och lyckas kombinera ett humoristiskt framträdande med tänkvärda texter. Och jag skrattar fortfarande åt Winnerbäckparodin "Om du tappade ditt hår". Men var tog "Knarkaren" vägen? 

Sista artist på utomhusscenen var den på Kompledigt alltid återkommande Caj Karlsson. Strax innan Cajs spelning slutade det regna och vi var rätt många som fylkades framför scenen. Caj bjöd på klassiker som "Ett brev" och "Avdelning 10". Han förstärktes efter några låtar av Dan Viktor och Ulf Engström. En fin svenskspråkig cover på "Working class hero" avslutade konserten.

På inomhusscenen radade sen artist efter artist upp sej för kortare framträdanden. Konferencier Fredrik af Trampes version av Kjell Höglunds "Man vänjer sig" och Per Granbergs cover på sej själv ("Lilla Björn och Lilla Tiger") hörde till det bästa.

Något som slog mej under helgen är att Kompledigt är en hyfsat jämställd festival med gott om kvinnliga artister. Inte illa i en såpass traditionellt manlig genre som visan.  

Kompledigt är en förbaskat trevlig festival!