Way Out West 2013: Alabama Shakes var bra och Neil Young ställde in

När jag står och tittar lite halvhjärtat på Johnossi ser jag Neil Youngs keyboard monterad uppe i taket. Jag ler, pulsen slår lite snabbare och jag börjar hoppas på att få höra "Like a hurricane", för på den brukar väl Frank "Poncho" Sampedro spela keyboard? Jag försöker få iväg ett mms till Joakim, men 3G-uppkopplingen fungerar såklart inte. Det är då ännu nästan en halvtimma kvar till Jenny messar att Neil Young & Crazy Horse ställt in. Festivalens 2013-upplaga lever för mej i en halvtimma till. Sen dör den. Knall fall.   

Jag hoppas såklart "Poncho" blir bättre och att Neil med häst återvänder till Europa så snart som möjligt. Men visst undrar man varför det inte blev en solokonsert med Neil istället? Fast vad vet jag om vad som hände och vilka beslut som togs? Jag har inte den koll som vissa på Facebook och i kvällspressen har, de tycks vara tvärsäkra på vad som hänt och vad som borde gjorts eller inte gjorts.

Hey hey, my my 
Rock and roll can never die

Som jag skrivit om tidigare har jag alltid varit lite kluven till Way Out West och inte riktigt kunnat stämma in i alla superlativ som hörts om festivalen redan från första året. Samtidigt hyllar jag den köttfria festivalen och ibland har de fått till en del riktigt bra bokningar och när Neil Young & Crazy Horse släpptes väntade jag spänt in endagarsbiljetterna.

Men Way Out West får ibland för sej en del märkliga saker, som att det var tydligen var helt omöjligt för mej att få ha mitt endagarsarmband på högerarmen, där mina andra festivalarmband sitter. What?! Det lär ryka av snart, jag vill inte ha festivalarmband på bägge handlederna. Så där blev Way Out West av med lite gratisreklam. Och vad skulle den där fåniga RFID-plastbiten vara till för? Dumheter. 

Undrar förresten varifrån GP fått det där om att vi står och sippar på ekologisk mikrobryggd öl på Way Out West? Jag blev jätteglad när jag läste det på gp.se på torsdagsförmiddagen och blev hyfsat besviken när det visade sig vara samma dyra tråkiga Norrlands Guld i petflaska som på t.ex Borgholms slottsruin.  

Det enda bandet jag såg på riktigt igår var Alabama Shakes. Bandet har hunnit turnera sej till en imponerande scenvana sedan jag såg dem på Roskildefestivalen förra året. Att sätta dem på samma dag som Neil Young skulle spelat var ett lyckokast. Steget från Alabama Shakes sköna mix av soul, blues och rocknroll till en och annan Neil Young-låt är inte enormt. Kanske ett tänkbart nytt kompband Neil?

Brittany Howard är en mycket duktig frontfigur, med ett minspel som heter duga, massor av inlevelse och en härligt bred sydstatsdialekt. Publiken var till att börja med något avvaktande, men ju längre konserten gick desto mer kom folk igång och bandet lär ha fått en hel hög nya fans. Några som inte verkade lika nöjda var Håkan Steen och Marcus Larsson (Sonic & Aftonbladet), jag stod snett bakom dem nästan hela konserten och de applåderade inte en enda låt.

Way Out West-spelningen var bandets första i Sverige och att bandet är en ny bekantskap för många här i landet bevisas väl om inte annat att de fortfarande saknar en artikel på svenskspråkiga Wikipedia. Undras tro om inte något nyblivet fan skapar en snart?