Såsig Sundström på Liseberg

Valdemar Möller på Arvikafestivalen 2010

Jag frågade en av de mer flitiga kommentatorerna på bloggen, Valdemar Möller, om inte han hade lust att gästblogga om något och det hade han.

Vi börjar med en liten anekdot:

I väntan på att Stefan Sundströms konsert på Taubescenen på Liseberg ska börja sätter jag mig framför den stora scenen och kollar på Carl-Einar Häckner. Han är som vanligt ganska underhållande, men publiken är svårflörtad. Förutom en snubbe som har satt sig precis bakom mig. Han skrattar högljutt efter varje skämt och ropar: ”Bravo!” och ”Var har du ditt trolleripulver?” (när Carl-Einar uppmanar publiken att ropa det). Till slut måste jag vända mig om för att se vad det är för någon typ, och vem ser jag om inte Stefan Sundström!

Det hela blir ännu roligare när Sundström senare under konserten ägnar en hel del av mellansnacket åt att prata om hur mycket han gillar Carl-Einar Häckner och slänger in Carl-Einars namn här och där i låtarna. Det säger också en del om hur Stefan Sundström är. Liksom att den klassiska låten ”Good Year For The Roses” (inspelad av bland andra Elvis Costello) blir ”Ett bra år för fläder” i Sundströmsk tappning. Eller att han lyckas med konststycket att väva in delar av både ”Turistens klagan” och ”Brown Eyed Girl” i en av sina låtar.

Själva konserten är annars, tyvärr, en ganska såsig historia. Det är egentligen inget fel på låtarna eller Sundströms och bandets, som precis som vanligt består av delar av gamla Apache/Weeping Willows, framförande av desamma. Men det bränner liksom aldrig till. Kanske beror det på att många av låtarna de spelar kommer från de senaste skivorna och att många i publiken, liksom jag, inte har lyssnat så mycket på dem.

Jag har full respekt för artister som hellre vill spela nya låtar än sina mest uttjatade hits, men här tror jag ändå att konserten hade mått bra av lite mer publikfrieri. Man påminns också om att de flesta av Sundströms låtar är ganska melankoliska ballader som ofta har en tendens att glida in i varandra lite för mycket. Men mellansnacket är roligt (undrar om inte Stefan Sundström är en av landets bästa mellansnackare) och flera av låtarna, som hans tolkning av poeten Charlie Engstrands ”Sentimentalsjukhuset”, är riktigt fina.

Och som avslutning får vi i alla fall den klassiska ”Amors pilar”. Men det blir ändå något av ett antiklimax när han som extranummer väljer att spela den rätt tråkiga ”Hur Sabina gör en konst utav att gå”. ”Fel Sabina-låt” som min kompis Joakim uttrycker det, och jag kan bara hålla med.