torsdag 7 mars 2013

"Inga lätta steg i säsongsnya Converse Allstars"

Michael Porali hörde av sej och ville recensera Exorcism av Söderberg, klart han fick.
Skivan släpps nästa vecka på Beat Butchers.


Till skillnad från blogginnehavare Hellström ställer jag mig allt som oftast skeptisk till den genre vi båda vant oss vid att kalla "gubbar med efternamn". Dylika brukar oftast vara, på ren svenska, skittråkiga, och än mer skeptisk har jag alltid varit till att kalla dem just vid efternamn (till exempel att referera till Ulf Lundell som endast "Lundell", Bob Dylan som "Dylan" osv). Utsikterna inför ett avsändarlöst mail med endast en filnedladdningslänk innehållandes ett album med ett efternamn helt utan förnamn är således inte särskilt ljusa, utan det som ens väcker mitt intresse från början är den lilla noteringen om att skivan innehåller sånginsatser av en viss Jonnali Parmenius. Jonnali Parmenius är för den genomsnittlige poplyssnaren betydligt mer känd under namnet Noonie Bao, och är tillika en stor redaktionell favorit vid en av mina andra musikjournalistiska hemvister, den fördelaktigt genreblinda Ge Hit Musiken.

"Söderberg" själv sägs ha ett förflutet i band som Tuk Tuk Rally, som jag långt i efterhand insett inte alls var ett av de där förhatliga trallpunkbanden utan bara råkade ligga på ett sådant bolag samtidigt som de smög ur sig trivsam indie på svenska, och det new wave-inspirerat dystra Nittonhundratalsräven. Särskilt new wave-inspirerad är dock inte Exorcism, debutalbumet från denna semianonyme fyrtionioåring, utan snarare en rakt nedstigande fortsättning på Thåströms (sedär, efternamn igen) utflykter i singer/songwriterland i och med Skebokvarnsvägen 209 och Kärlek är för dom. Söderberg bjuder till och med på en nedtonad gitarr- och pianoversion av "Vad ska du bli?", och gör väl därmed ingen hemlighet av vem den store husguden är. Exorcism är dock betydligt mer än så, och i spår som "En sorgsen sång som gör mig glad" (med delar av sångmelodin lånade rakt av från en av förra årets bästa låtar alla kategorier, Vera Vinters fantastiska "Du gör mig rädd") och "Mörka rum" tillåts breda ut sig på egna ben och koppla ett fast grepp om de få vårkänslor som börjar vilja smita ut ur bröstkorgen.

I Söderbergs värld finns nämligen ingen sol, inga blåa himlar, inga leenden, inga lätta steg i säsongsnya Converse Allstars. Precis som hos sin stora förebild är det nattsvart, skuldtyngt och nostalgiskt - och knappast nostalgiskt som när man minns sommarkvällar vid vatten och dimmiga dagar kryssandes mellan olika semestermål innan arbetsliv, ansvar och hjärtesorg tog död på livsglädjen, nej nej. Snarare nostalgiskt som att vältra sig i skuld och skam över alla felaktiga val man gjort och alla medmänniskor man svikit genom åren, bara genom att vara sig själv.

Det har varit en lång dag, ingen log någonstans
du har suttit på tåget och bara längtat bort

("Ljus, ge mig ljus. Ljus, ge mig ljus")

Det har varit en orimligt lång vinter för mig i år, både rent fysiskt och emotionellt, och i och med det här albumet, som jag faktiskt uppskattar långt över förväntat, ser jag ingen större chans att mina steg kommer bli lättare eller att hakan kommer lyfta från sin fastklistrade position mot bröstet på länge än, och när Jonnali/Noonie framåt slutet av plattan tillåts ta över stora delar av sången i "Ljus" är det inte mycket annat att göra än att dra täcket över huvudet och invänta omställningen till sommartid. Åtminstone kan man låtsas att det blir ljusare då. Tills vidare kan man, om man är lite lagom självdestruktiv, vältra sig i Söderbergs svartsynthet och minnas sina egna felaktiga val till textrader som "vi ville allt, vi ville fort". För det är exakt så saker brukar gå åt helvete.

Michael Porali

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar