söndag 20 januari 2013

Par i gubbpunk: Strindbergs och Nobelkommittén

Eder bloggare var på Debaser i Malmö i fredags.

Strindbergs är fascinerande. Nästan var och varannan jag pratat med som var i 15-20-årsåldern där i början av 1980-talet och lyssnade på typ punkrock tycks såväl ha gillat dem som ha sett dem live någonstans.

Men yngre än så har sällan ens hört talas om dem, och har man gjort det är det på sin höjd för att det var ett av de där banden "han i KSMB" var med i efteråt. Strindbergs fanns 1982-1985 och under några intensiva år gjorde de hundratals spelningar och släppte tre LP-skivor. På Spotify finns samlingsskivan Släktklenoder 82-84.

Före Strindbergs spelade Nobelkommittén. Det var första gången jag såg gubbpunkbandet live och här finns en oupptäckt skatt för min del. Visserligen har Michael både talat om och spelat dem för mej en del, men här finns mycket kvar att upptäcka. Gillade särskilt "Inget liv, inget hopp".

Genom åren har Strindbergs då och då gjort återföreningsspelningar, oftast i Stockholm, med olika trummisar. Nu 2012-2013 har de med anledning av Strindbergsåret spelat några gånger även utanför Stockholm. Med Robban Eriksson från Hellacopters på trummor. Jag såg dem även Sticky Fingers i Göteborg härommånaden.

Johan Johansson kallade Malmö "hemmaplan" för Strindbergs och Janne Borgh talade om hur kul det var att uppträda hemma i Malmö igen. Publiken var betydligt större än i Göteborg och publikstödet sporrade bandet som lät ännu bättre och spelade lite längre än när jag såg dem på Sticky Fingers.

Förra gången ropade jag efter "Muppar" och nu fanns den med på setlistan. Ny var även "Söner & döttrar". "Din gyllene regel" och "Vakna dårar" hade fått lämna. Jag hade gärna hört "Trollbunden", "Salut!" och "Jag säger / Du säger".

Strindbergs sitter på ett otroligt bra låtmaterial väl värt att upptäckas av fler. Tänk om de kommit tio år senare med sina sextitalspopinfluenser och punkenergi och sjungit på engelska. Hade de blivit ett hypat indieband? Möjligt.

Det är kul att få se den omtalade Johansson-Borgh-kemin på scen. För att vara en trio låter bandet förvånansvärt mycket! Om inte uttrycker "powertrio" är så slitet hade det kunnat användas.

Man kan fråga sig hur spännande det egentligen är med återföreningar? Men jag tycker Strindbergs gjort allt rätt. Inga nya låtar, ingen ny karriär, bara spela gamla favoritlåtar tillsammans för både en nostalgisk medelålders publik och för oss som var för unga. Och viktigast av allt, de låter fortfarande bra!

Jag tror det kommer fler chanser att se Strindbergs - inte minst eftersom de verkar ha fantastiskt kul på scen.

Till sist setlistan.

  1. Ingenting
  2. 100 sekunder
  3. Tuktelsen börjar
  4. Ensam i ett vimmel
  5. Italien
  6. Söner & döttrar
  7. Bombpartyt
  8. Mannen som uppfann sig själv
  9. När den sista stormen drar förbi
  10. Kvasibarn
  11. Muppar
  12. Razor Waltz
  13. Snabbare än tiden
  14. Friheten & jag
  15. Bollar
  16. Halloween (stod ej på setlistan, där stod Armageddon, men den spelade de inte)
  17. Another girl, another planet

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar